Innan kungarikena reste sig vandrade två titaner över världen: Vaerun, som senare kallades Glödens väktare, och Malakor. De var vänner. Tillsammans upptäckte de att den Första Lågan varken är en gud eller en gåva. Den är en lag i världen som låter materien minnas, förändras och lyda viljan.
Vaerun ville dela med sig av den kunskapen. Han lärde människor, dvärgar och alver hur man tänder smedjor, hur man binder eder och hur man bygger städer som står i århundraden. Han trodde att friheten var värd risken.
Malakor vakade över ett enda kungarike i en dal full av fruktträdgårdar. Han älskade det mer än något annat. När dess folk använde Lågan vårdslöst och brann upp tillsammans med sina trädgårdar gick något sönder i honom.
”Du gav dem en eld som de inte förstår”, sa han till Vaerun. ”Varje val är en chans till katastrof. Om ingenting förändras kan ingenting gå fel.”
Sedan dess bär Malakor en krona som aldrig rör sig. Hans magi förstör inte. Den stoppar. En flod blir kristall under hans beröring, en fågel fryser mitt i flykten, en människa slutar drömma. Malakor kallar det barmhärtighet.
Vaerun frågar sig fortfarande om han hade kunnat stoppa honom. Ett av hans egna beslut, för sekler sedan, bidrog till den katastrof som han helst inte talar om. Titaner är inte ofelbara.
Det sägs att där eder en gång bröts samlas magin som vatten i en sänka. Kanske är det därför båda två letar i samma ruiner i dag.
En legend från Crownforges värld. Spelets funktioner beskrivs med sin status på de andra sidorna.
Kommentarer