Dvärgsmederna i Tharenhold har ett talesätt: ”Utan Arvakhs eld har du bara järn.” Den förste drakkungen var vän med båda titanerna. Hans andedräkt brände inte. Den förvandlade. Under hans låga blev vanlig malm till aurit, det levande guldet som minns varje hammarslag.
Under De sju kronornas tidsålder flög Arvakh varje år till den stora smedjan som huggits ut inne i berget. Dvärgarna väntade på den dagen som på en högtid. Smeder från alla sju kungarikena ställde upp sina deglar längs rännorna, och drakkungen tände dem alla med ett enda andetag.
När Vaerun och Malakor vände sig mot varandra valde Arvakh friheten. Han ställde sig på Vaeruns sida. Han betalade med allt: hans dynasti förlorade bergen och drakhelgedomarna tystnade.
Han sågs senast ovanför Drakporten natten då de sju kronorna föll. Han flög västerut, lågt över havet, med ena vingen genomborrad av ett svart spjut. Officiellt förklarades han död.
Smederna vet bättre. Ibland, när hettan i en smedja på sjätte nivån brinner särskilt rent, börjar metallen nynna en melodi som ingen har lärt den. Bromek svär på att det är Arvakhs sång. Ingen tror honom. Men ingen kan heller förklara var det gyllene drakhuvudet på de smedjorna kom ifrån, för ingen smed har någonsin gjutit det.
I dag kläcks drakar i dalarna igen. Rhazir, Aeralis och Velith minns inte sin kung. Ändå är deras ägg varma, som om någon värmde dem från mycket långt bort.
En legend från Crownforges värld. Spelets funktioner beskrivs med sin status på de andra sidorna.
Kommentarer