Bromek hör metall. Det är ingen bildlig omskrivning. Järn klagar, koppar skvallrar och aurit sjunger. Bromek säger att det är det värsta med hans jobb, för auriten sjunger falskt.
En morgon smidde han ett svärd åt Elira. Klingan var klar före lunch. Vilken annan smed som helst hade slutat där. Bromek lade örat mot stålet och rynkade pannan. ”Ett slag till”, sa han. ”Ett till, så blir det perfekt.”
Kaedra, hans lärling, himlade med ögonen. Hon hade hört den meningen sju gånger den veckan. Hon satte sig på en tunna och började räkna.
Vid elfte slaget började svärdet nynna. Vid tolfte nynnade det rent. Vid trettonde log Bromek, något som händer mer sällan än en solförmörkelse. Vid fjortonde brast klingan mitt itu med ett ljud som byborna fortfarande pratar om.
Bromek stirrade länge på de två halvorna. Sedan lyfte han den ena till örat. ”Hm”, muttrade han. ”Det säger att det var perfekt vid tretton.”
Kaedra skrev den meningen med krita på smedjans vägg. Den står kvar än i dag, bredvid listan över varje svärd Bromek någonsin gjort färdigt. Listan är kort. Varje svärd på den är en legend.
I Crownforge lönar sig perfektion mer än ”bra” och ”mycket bra”. Byborna säger att det är Bromeks regel. Bromek säger att det är metallens.
En legend från Crownforges värld. Spelets funktioner beskrivs med sin status på de andra sidorna.
Kommentarer