Vid bergens fot låg en bosättning som kartorna hade glömt. En gång stod ett kungarike här. Kvar fanns mossiga stengrunder, en bro utan räcken och en brunn som ingen druckit ur på åratal. Ett dussin människor bodde fortfarande kvar. Hanka sopade tröskeln till sin stuga, fast vinden alltid blåste tillbaka dammet.
Bromek kom ner från bergen med en säck verktyg och dåligt humör. Han påstod att metallen talade till honom, och alla tog det som skämtet från en dvärg som arbetat ensam för länge. Första kvällen tände han den kalla härden i den förfallna smedjan. Elden ville inte ta sig. Bromek svor, slog hammaren i det gamla städet, och ur den spruckna degeln strömmade en klar, levande stråle av guld.
Det var inget vanligt guld. Det flöt uppför, lade sig i runor och falnade först när Bromek lade ifrån sig hammaren. ”Det minns”, muttrade han. ”Det minns lågan som smidde det.”
Samma natt tändes en blå kristall som ingen sett förut på taket till Hankas hus. Den lyste lugnt, som en fyr som väntar på att ett skepp ska komma hem.
På morgonen red Elira in på en trött häst. Hennes sköld var sprucken och hennes ord var korta. Arméer under svarta fanor var på väg från norr. De brände inga byar. De gjorde något värre: allt de rörde vid stelnade.
Någon frågade vad de skulle göra. Elira såg på smedjan, på kristallen och på det tomma torget där rådhuset en gång stått. ”Det man alltid har gjort här”, sa hon. ”Bygga upp igen.”
Djupt inne i dalen, där ingen gick, stod ett blått svärd i stenen. Det väntade.
En legend från Crownforges värld. Spelets funktioner beskrivs med sin status på de andra sidorna.
Kommentarer